Mae La Camp
Igår åkte vi till Mae La Camp, ett burmesiskt flyktingläger en timme från Mae Sot. De burmesiska tjejerna på Women Internship Program skulle på studiebesök dit och vi kunde följa med. Vi tog med oss Robin och Sara också, två journaliststuderande från Sverige som är i Mae Sot för tillfället.
Vi tog oss till KYO’s, Karen Youth Organization, kontor och pratade en stund med dem. Jag förstod tidigt att allt inte var som det skulle. De svarade mycket undvikande på våra frågor och gav siffror över lägret som är långt närmre de officiella än dem som de gett vid tidigare tillfällen. Snart visade det sig att de thailändska myndigheterna inte visste om att vi var i lägret. Tjejerna från WIP kunde röra sig fritt, men vi västerlänningar fick hålla oss på kontoret. Jag gissar att det hade blivit något missförstånd mellan dem i Mae Sot och KYO. Så där satt vi på kontoret i fem timmar. De från KYO bad om ursäkt för att det hade blivit så här, men vi insisterade på att det var vi som skulle be om ursäkt. Vi hade aldrig åkt dit om vi visste att vi skulle skapa en obehalig situation för dem. Burmeserna brukar aldrig låta oss följa med i lägen då det utgör en säkerhetsrisk, så därför trodde vi allt var klart.
Tjejerna försökte ta kort på lägret åt oss. De thailändska myndigheterna såg dem och raderade alla bilderna på kameran. Vanligtvis är det okej att ta bilder från lägret, men den här gången verkade de thailändska myndigheterna mycket noga med att inga bilder skulle nå ut. Thailand har inte ratificerat flyktingkonventionen och situationen i de burmesiska flyktinglägren i Thailand är minst sagt förfärlig. Mae La Camp har plats för 35 000 invånare, men KYO berättade att femtio tusen människor bor där. Jag har tidigare hört att antal invånare i realiteten är 65-70 tusen. Den mat som kommer in i lägren beslagtas ofta av de thailändska myndigheterna och bara den sämsta maten kommer fram till lägerinvånarna. Myndigheterna använder även våld mot Mae La Camps invånare.
Samtidigt anländer ungdomar till flyktinglägrena från Burma, då utbildningen i lägrena är bättre än utbildningen inne i Burma. Bara 0,4-0,7 % av Burmas BNP går till utbildningssystemet. Lärarna är underbetalda och det går inte att överleva på en lärarlön. Resultatet av systemet är att lärarna ger privatlektioner till eleverna. De elever som tar privatlektioner får bra betyg oavsett prestationer. Den som inte har råd med privatlektioner kan inte förvänta sig några bra betyg, det spelar ingen roll hur duktig du är.
Imorgon åker vi ner till gränsen. Det tar ungefär tio minuter med buss. Carro, Sara och Robin ska korsa bron till Burma. Jag stannar på den thailändska sidan, mitt pass är på väg till Bangkok med min visumansökan till Burma. Även om jag hade haft mitt pass så hade jag inte gått över bron. Jag kan inte få ett stämpel i mitt pass nu, då måste jag ansöka om nytt visum till Thailand. Jag måste göra en visarun i april, då tänker jag hälsa på en kompis i Laos. Efter 60 dagar i Thailand måste jag tllbringa 24 timmar utanför landet för att fortsatt få vistas i Thailand. Under tiden som de andra tar sig över till den burmesiska gränsstaden Myawaddy, så tänker jag strosa omkring på marknaden vid gränsen.