The Rubbish People
March 1st, 2008De kallas allmänt för the rubbish people och de lever sina liv på en sopptipp utanför Mae Sot. Här bor, äter och sover de. För sin överlevnad samlar de plast och tjänar på så sätt ihop några få bath per dag.
Igår följde jag och Frida med en burmesisk Buddistmunk för att besöka dessa människor. 314 burmeser lever sitt liv på soptippen. Deras hem består av små skjul tillverkade av skräp, stående mitt bland soporna. Kvinnorna föder sina barn på soptippen, det är för farligt att ta sig till sjukhus. För två veckor sedan sprängdes en bomb på platsen. Ingen vet om den var planterad eller om det var en gasolycka. Bland de sårade finns en man som förlorade synen och en sexton år gammal flicka. Bomben brann av när de arbetade med att samla in plast för sitt levebröd. De sårade som tog sig till sjukhus blev arresterade av den thailändska polisen och tvingades betala höga mutor för att kunna återvända hem.
Ändå väljer de att leva sitt liv på soptippen. Den höga inflationen i Burma innebär att många inte kan försörja sina familjer. De få bath de får ihop genom att samla plast i Thailands gränsland gör att de åtminstone kan föda sin familj, även om barnen är uppenbart undernärda.
Situationen verkar något ljusare sen de med hjälp av NGOs år 2006 kunde starta en skola. Även om resurserna är undermåliga får barnen åtminstone en möjlighet att lära sig läsa och skriva. 67 barn i åldrarna 3-12 år går på skolan, samtliga har sitt hem på soptippen. Förhoppningsvis kan dessa barn få bättre möjligheter än vad deras föräldrar har haft. Skolan har också den senaste tiden kunnat servera lunch till barnen två dagar i veckan.
Buddistmunken besöker människorna på soptippen då och då. Han har med sig sötsaker till barnen och pratar med alla. Vi blev därför inbjudna till en familj, och satte oss ner för att prata en stund med dem och grannarna som kom förbi. Deras liv är svårt, men de talade gärna med oss och munken översatte alla frågor vi hade. De vuxna ville inte gärna vara med på bild. De fruktade att bilderna skulle komma ut och att släktingar i så fall skulle känna igen dem och se hur fattigt de hade det. Efter en stund kom en man in med juice han varit iväg och köpt och de bjöd oss att dricka. Juicen måste ha kostat dem en eller två dagslöner. Det kändes fel att ta emot denna gåva, men att inte göra det hade varit otrevligt av oss.
När vi gick vidare därifrån promenerade vi rakt över berget av sopor. Det låg glas och annat skadligt överallt och många av människorna äger inga skor. Stanken från soporna är påtaglig och det är flugor överallt. Det finns inget sätt att sköta den mest grundläggande hygien och platsen saknar ställe att uträtta sina behov. Ingen människa ska behöva leva så.