“LUTRapporten” + “Berlinrapporten”
Högskoleverkets rapport har nu kommit. I rättan tid, enligt mig. Studenterna vid LUT har länge talat om de problem som finns här och nu så har äntligen någon annan sett det. “Varför är inte sidoämnet didaktiserat?” och “Varför är lärarkompetensen på vissa enheter på tok för låg”. Jag vill så klart inte hänga ut någon här men jag kan nu konstatera att även HSV har sett problemet.
Jag skulle dock vilja citera en klok bekant till mig: “Man kan vara klok även fast man inte är disputerad”. Syftet med citatet är att jag tror att det kan finnas behov av andra kompetenser än just forskningserfarenet vid en proffessionsutbildning. Men detta till trots tror jag verkligen att Lärarutbildningen skulle kunna stärka sin ställning om andelen disputerade lärare var högre. Aldrig förut, under mina år på universitet, har jag hört så många säga: Läraren tillför inget till analysen, Läraren snarare sänker än höjer nivån på diskussionerna.
Jag har nyligen blivit invald i Kårens fullmäktige och kommer under min mandattid att vaksamt följa hur MAH tar till sig av kritiken och med studenternas påtryckningar lyckas lösa problemet. Nog om detta för nu…
Jag var till Berlin i helgen. Det var min tredje visit och denna gång hända något fantastiskt. Jag blev förärad en smärre mental kollaps på bussen hem. Det tog någon timme och väl inne i Danmark var det som om allt hade bytt färg när vårljuset bröt in genom rutan.
Kollapsen var en direkt följd av några saker jag gjort under helgen: Besökt Judiska museet, läst om Baader/Meinhof-ligan, hängt med underbara och historieintresserade östberlinare, känt på muren, varit i stasis huvudkvarter… Aldrig förut har jag lyckats, på ett så pass påtagligt sätt, lyckats känna in ett problem på detta sättet. Efter tusentals sidor tysk historia kände jag ingenting, efter tre dagar i Berlin kände jag allt. Från och med nu är jag övertygad att undervisning måste vara funktionaliserad, situationsbaserad och kopplad till ditt eget liv. Tack Berlin, Adrian och Vanessa.